Z's Secret Life

En av de sakerna som jag har funnit tragisk på sistone är hur jag verkar vara den enda i min familj som bryr sig om att jag ska göra mina exams snart. För ett år sen, när min bror var i samma stadie utav livet, gick vi som på tår omkring honom och alla var jättenervösa om hur det skulle gå för honom. Eller, jag var det, mamma var det som avlastade honom från alla möjliga hushållssysslor, och även pappa, fast det visade han inte lika tydligt som vi andra. Och min bror svarade aldrig på frågor så som hur han kände sig, hur det gick för honom, om han var nervös och så vidare. Det förstår, till en viss mån, jag också - han är en person som inte uppskattar liknande uppvaktning, och han föredrog att bli lämnad i fred. Och nu, ett år senare sitter jag i samma sits, fast med en liten, en nästan obetydligt skillnad - jag är en person som behöver stöd från omgivningen. Sådär. Nu är det sagt. Min nästkommande förklaring är egentligen onödig, för att ni förstår redan min poäng. Jepp, situationen är annorlunda i år. Ingen som helst verkar bry sig att jag har examen bakom hörnet. Och det har de inte heller gjort på ett bra tag; sedan jag flyttade till Eskilstuna är det bara jag som ringer hem, och varje gång det händer så tror dem att det är för att jag saknar dem och inte kan klara mig själv. Den enda attityden jag får är överlägsenhet. Min mamma ringer aldrig och frågar hur jag mår, hon ringer aldrig och undrar hur det går med min pojkvän eller med skolan. Hon ringer aldrig för att prata lite med mig. Hon ringer endast när hon behöver mig. Det här är inte ens symbios längre, det är ett slags mild tolerans. Okej, ungen finns där, den har alltid haft humörsvängningar, vad ska jag göra åt det. Varje gång jag kommer hem på helgerna sitter vi framför tv:n och glor på program, eller så sitter jag på mitt rum och gör vad som helst. Det finns ingen kärlek, inget "nu är hela familjen samlad, nu kan vi göra något kul tillsammans!" Det finns ett "maten är klar" och "har du ätit än?", ett "kan du hjälpa mig med det här?" och "gå och lägg dig". Tack, mina kära föräldrar, för att jag får tak över huvudet, mat i magen och har ett tryggt ställe att sova på. Men jag är ert barn, och inget husdjur, jag har andra önskningar och behov. Jag kräver inte att ni ska sätta mig på piedestal och passa upp på mig, jag vill bara att ni [i]pratar[/i] med mig. Att ni frågar om hur jag mår, om det är jobbigt i skolan, om det går bra för mig att bo själv och om jag är orolig över något. Jag önskar bara att ni tog er tid att lära känna [i]mig[/i], för att just nu är våra samtal ägnade åt att lösa problem. Vi är inga maskiner, vi har en själ, och den själen kräver stöd och varsamma smekningar, och inte krav, kyla och bud. Omtanke är annat än att se till att ungen inte går runt hungrig. Och min käre far, de djupa samtal vi för är monologer, om du inte har märkt det än. Att du återberättar saker ur ditt liv, saker som du har grubblat och tänkt på länge, det gör inte mig frälst. Jag önskar bara att jag det skulle finnas någon därute som också var lyssnare så som jag. Vi skulle kunna lyssna på varandra. Och du behöver inte ha kindgropar eller krulligt hår.

Kyssar och Smekningar, Z'ee